Senaste höst utkom en bok, Om hopplöshetens möjligheter, där Christer Kihlman intervjuades som sitt liv av författaren och journalisten Mårten Westö. I företalet framgår det att boken är Kihlmans eget beställningsarbete. Han ville lämna en bild av sig själv till eftervärlden, men fårmådde inte skriva ner den själv. I stället anställde han (eller egentligen: de finlands-svenska fonderna) en skrivare åt honom. Bokens bild av Kihlman ar mycket smickrande.

      Tänk om Märta Tikkanen skulle ha gjort samma sak. Hur hade det tagits emot?

      Men den boken finns inte. Men frågan bör ändå ställas; Hur skulle du vilja bli presenterad i litteraturhistorien? Vilken bild av ditt författarskap skulle du själv vilja att blev bestående?

       Märta svarar diplomatiskt genom att hänvisa till sin danske översättare Vagn Steen (läs hans egen skildring av samlivet med Märtas texter).

       -- Jag har varit enormt lycklig över Vagns sätt att introducera mig i Danmark. Han plockade fram tystnaderna, pauserna, ljudens förhållande till varandra, hela det språkliga skiktet som ingen annan hade gjort tidigare. Själv hade jag varit inställd på att förmedla känslor, erfarenheter och att ge insikter. Det har alltid funnits en kunskapsoptimism i mig: om man bara lyckas få människor att förstå, så kommer de också att fatta goda beslut och förändra världen. Men Vagn såg också att jag hade arbetat med att hitta de mjuka, djupa ljuden där de behövdes för att förmedla rätt känsla, att ett trestavigt ord var bättre än den tvåstaviga synonymen för klangens skull. Han såg också ordens inbördes relationer till varandra och deras placering på boksidan. Placeringen av orden är som att skapa en musik under ytan.